Jisses Amalia. Ja, i söndags hade vi premiär. Jisses Amalia-reyvn intog scenen. Jag har nog aldrig varit så rädd i ett sådant här sammanhang, minuterna innan inledningslåten startade. Jag var otroligt nervös, men det är jag alltid. Det fanns så mycket att vara rädd för! Här kom vi - Ett nytt revygäng med en ny revy, i samma gamla Älmhult med höga förhoppningar.

 

Den första personen jag såg i publiken var en recensent. Då blev jag ännu mer livrädd. Lite senare såg jag ett par från det förra revygänget. Sen insåg jag att publiken var fullsatt. Jag hann inte vara rädd särskilt länge dock, publiken var på från första stund! Stödet vi fick, applåderna de gav och skratten som ekade i hela huset ersatte all rädsla med adrenalin, eufori och tacksamhet.

 

Vi stod på scen för att sprida glädje och värme, men det var även det vi fick tillbaka. Det var ett utbyte, och 2.5 hr senare var alla bara... Glada. Man påminns om vad underhållning handlar om. Vi uppträder inte för att bevisa något, eller bli bedömda eller tjäna pengar. Underhållning handlar om glädje. Vi vill sprida glädje. Och vi får glädje. Vi samarbetar med publiken. Vi vill göra världen till en gladare plats. Vi vill ge folk möjlighet att i 2.5 hr fly vardagen och bara få skratta. Och vi lyckades!