I torsdags gjorde jag nästan samma spelning som förra tisdagen! Samma dag, samma tid, samma setlist, samma sorts publik. Därför var det inte heller denna gången någon stor grej. Jag tycker det är skönt med spelningar där jag slipper vara nervös och bara kan ta det lugnt, då jag nästan aldrig är lugn i de stunderna... Så det var ett chillgig helt enkelt! 

 

De här gigen var också spelningar där jag inte riktigt kan spela det jag vill. Man måste anpassa sin musik efter publiken, evenemanget och övriga förutsättningar. Jag tycker alltid det är roligt att uppträda, men det absolut bästa är att få stå på en stor scen med ett helt band i bakom mig och sjunga något ösigt! Jag vill röja. Dansa. Hoppa. Bara ha roligt, utan att behöva tänka på att det ska låta "fint". Innan jag började gymnasiet hade jag aldrig gjort ett sådant framträdande! Jag satt alltid själv bakom mitt piano, ibland med pappa bredvid på akustisk gitarr, och sjöng. Fina, gulliga låtar. Sådana där "vilken-söt-och-duktig-tjej-och-vilken-fin-röst"-låtar. Var jag själv var det i ett teatersammanhang, då jag måste spela en roll.

 

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag uppträdde med ett helt band, där jag fick stå längst fram på scenen. STÅ. Inte sitta! Inte gömma mig! Och inte sjunga gulligt! Sjunga till trummor och elgitarrer. Det var det här numret:

 

 

Två år sedan. Jävlar vad läskigt det var. Jag kommer fortfarande ihåg den där känslan, att vara där ensam, men samtidigt mindre ensam än någonsin! Jag hade ju musiker bakom mig, som jag litade på. Vi gjorde det tillsammans! Det var en milstolpe. Jag som alltid varit en självständig musiker insåg hur galet mycket roligare det är att skapa något med andra. Och att inte gömma mig bakom ett piano, haha.

 

Men - därmed inte sagt att jag inte gärna uppträder själv med mitt piano. Alla uppträdanden är roliga uppträdanden! To be honest, jag vill bara sjunga. Hahaha.