Nu börjar det närma sig premiären av Som Man Bäddar Får Man Ligga. Femti...någonting dagar är det kvar! I slutet av mars går det av stapeln, dvs.

Jag har ju inte berättat så mycket om det, men det är alltså en musikal skriven av fyra teaterelever på min skola som har detta som projektarbete. De är manusförfattare, regissörer, producenter och även skådespelare i musikalen! Inte dåligt det! Bra på det är de också.

 

Hitills har vi träffats 1 gång i veckan för att öva scener, låtar och dans. Så himla roligt att arbeta med bara jämnåriga! Ovanligt, i den här åldern! Vi kan på egen hand minsann, för bra - det blir det!

Trots allt snökaos har denna dagen varit otroligt rolig, men lång. Redan kl 6 satte jag mig på bussen till Kristianstad och plöjde först igenom en 3.5 hr lång riskettan-kurs och gick sedan till skolan. Vi soundcheckade lite, och sedan - väntade.. Väntade... Väntade.. Umgicks, spelade, pratade och väntade... På våra auditiontider!

Idag var det dags för, vad lärarna kallar, "C4 live audition". Tydligen har just vår skola fått in en hel del förfrågningar om spelningar på sistone, och därför anordnades en audition. En evenemangsansvarig från Kristianstad kommun var även med i juryn.

 

Alla nerver gjorde att jag inte kunde vara bitter över snökaoset. När jag blir nervös blir jag nämligen extremt energisk, högljudd och rastlös. Jag värmer upp rösten non-stop och studsar rundor för att värma upp kroppen (fast efter en stund blir det bara ett nervutlopp...). Jag blir helt enkelt otroligt irriterande.

 

För min del blev det lite Use Somebody, med fullt band. Det blev lite Time After Time, med Daniel på akustisk gitarr. Och så blev det en akustisk version av Pokerface, där jag kompade mig själv på piano.

 

Jag försökte att inte göra en stor grej av det. Jag visade vad jag hade, vi visade vad vi hade. Om de inte tyckte om det, eller om det inte passar något evenemang - tja. Så kan det vara! Alla gillar inte en. Man passar inte på alla evenemang.

Jag är nöjd med min insats - Därmed kan jag känna att jag visade mig och stå för det!

Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förr. Jag var blomsterflicka! Åt självaste Loa Falkman. I våras erhöll jag Loa Falkmans sångstipendium (genrer: klassiskt och musikal), så på dagens konsert i Kristianstad fick jag både en gratisbiljett samt äran att få ge honom (samt dirigenten och konsertmästaren) blommorna i slutet.

 

Innan jag åkte in kändes det inte som någon jättegrej, men när jag väl satt i publiken blev jag nervös. Och överväldigad! Där stod han och sjöng som en gud, och jag har fått "hans" stipendium. Jisses. Kammarorkestern Musica Vitae spelade helt fantastiskt med! Att man kan vara så duktig på sitt instrument. Jag blev helt hänförd av konserten.

 

Tyvärr fick man inte fota där inne, men ni kan få en bild på hur jag såg ut!

 

Idag ska jag åka upp till min fina Robin Sköneskog! Vi lärde känna varandra när jag fick rollen som Sandy och han fick rollen som Danny i en uppsättning av Grease för några år sedan, och sedan dess har vi varit otroligt tighta. Han är inte bara en av mina favoritmänniskor på denna jord, han är också en fantastisk artist och fotograf! Det är han som har fotat bilderna till min bloggdesign!

 

Se till att kolla in hans senaste cover, på Adeles Turning Tables! Så grym.

  

Onsdagar är, som jag tidigare nämnt, min lediga dag. AKA perfekt dag att lägga in aktiviteter iallafall! Jag är för dålig på att vila...

 

Jag spenderade förmiddagen hemma med att bocka av punkter från min att-göra-lista. Bl.a. har jag haft kontakt med en som anställt mig till en spelning om några veckor som ville ha smakprov på några låtar de önskar. För tillfället sitter jag faktiskt vid pianot just nu också, och växlar mellan att skriva här och spela in lite mer smakprov, haha! Precis som inom serviceyrken handlar det om att göra kunden nöjd. När de blir nöjda så blir jag nöjd. Då blir de glada, jag blir glad, och så är alla nöjda och glada!

 

Större delen av dagen har jag däremot spenderat i Kristianstad. Jag, och några fantastiskt talangfulla elever, hann med ett kort, men effektivt och givande, rep inför en audition nästa vecka. Det var en stor sten som lyftes från mitt bröst då vi har ytterst lite reptid, och det krävs mer jobb och rep än vad man tror. Men jobbar man med rätt människor, som inte bara är duktiga musiker utan även är engagerade, jobbar hårt och är proffsiga, så går det snabbt! Talang är inte allt, inte i en värld där alla har så mycket talang ändå. Då krävs det något mer. Mycket mer!

 

 

På kvällen var det dansrepetition på schemat, med SMLFMB-musikalen, på teatern. Nu börjar det bli finslipande! Med mycket fokus på att hålla våra linjer, heh. Och så övade vi på piruetter med, så himla roligt! Bra rep, bra rep. Morgondagens sångrep ställdes in, tråkigt, men - Mer, behövlig pluggtid!

Ikväll har min skola, C4-gymnasiet, öppet hus. Alla linjer och inriktningar ska visas upp och representeras. Musik visas bäst upp genom att framföras live och lärarna undrade om vi kunde spela - så självklart ställer jag och mina kompkompisar upp! Jag har precis avslutat min skoldag och innan det drar igång ska vi repa.

 

Det ska bli kul! Det är ingen stor grej, men det är alltid roligt att spela. Jag älskar att få ha ett helt band bakom mig och stå längst fram med bara en mick i min hand, det är min favorit. Att sjunga genom en karaktär eller kompa mig själv på piano är också fantastiskt roigt, men i denna konstellationen känner jag mig som mest fri!

Förhoppningsvis kan vi locka lite blivande gymnasieelever till skolan också. Det är ju faktiskt det som är poängen. Inte att jag ska få uppträda... Hehe.

 

Det händer en hel del roligt denna veckan. I will keep you updated!

Det är ju så det är i den här världen, början och slut. Hela hela tiden. Otaligt många timmar av blod, svett och tårar för några få timmar framför publiken. Om det är värt det? Klart det är! Som om inte belöningen vore nog så är bara själva vägen dit värd det. Vi har haft otroligt roligt i 3-4 månader, inte bara under dessa tre veckor som föreställningen varade.

 

Denna produktion är den roligaste jag varit med i, tillsammans med en uppsättning av musikalen Grease, för 4 år sedan. Producenten bakom dessa två projekt är samma - Jag ser ett mönster... Haha! Ingela är helt fantastisk. Den bästa människan jag vet. Teaterlärare, producent, kollega, kompis, mentor. Hon är nästan som en extramamma, känns det som. De andra i ensemblen, och alla i hela staben, är också helt fantastiska. Så otroligt proffsiga allihop.

 

 

 

Så. Min första erfarenhet av en riktig revyproduktion. Jag har fått göra något jag inte trodde jag kunde: Vara rolig på scen! Det var nog det jag var mest nervös över, jag har aldrig sett mig som rolig. Så fick jag beröm för det, till och med! Så jäkla häftigt. Det här vill jag göra igen!

Musik är en sådan grej som de flesta (varning för generalisering) musiker vill ska vara spontant, kreativt, äkta... Jag är en av de människorna! När man blandar in måsten, tidspress och planering så blir det krystat och charmen försvinner.

Världen är inte optimal och ibland måste man tvinga fram kreativitet.

 

Till det projektet vi sysslar med på ensemblen ska vi för tillfället ta med en varsin låt, antingen en cover av en befintlig låt eller en egenskriven. Vi ska göra ett arrangemeng på låten (bearbeta och strukturera hur låten ska spelas) och sedan lära gruppen den. Idag var det min tur att ta med - och jag hade envisats (med mig själv) att köra en egen låt... Det var nog en dålig idé, vilken ångest jag har haft inför det! För redan flera månader sedan skrev jag en låt och bestämde mig för att ta med den, men igår kväll tog jag upp den för en sista koll och insåg att - oj. Den här låten suger.

 

Okej, så den suger inte, men jag var inte nöjd. Jag kände att den inte kommer bli bra i sammanhanget. Jag ville heller inte ta med någon annan, egenskriven låt och att göra ett arrangemeng på en redan befintlig låt var för jobbigt. Så jag fick helt enkelt skriva en ny.

Jag fick sätta mig vid pianot, slå ner ett ackord och försöka. Pressa fram musik och text. Men se där - Det gick! Snabbt, till och med. Jag fick fram en låt, som jag kände var presentabel.

Ofta hör jag faktiskt att man ska pressa fram låtar. Att det inte är ofta kreativiteten "bara kommer" till en och plötsligt, på fem minuter, har man en världshit framför sig. Man kan inte bara gå och vänta. Låtskrivande är inte bara en känsoventilation där man sitter med gitarren i handen och låter orden flöda. Att skriva låtar kräver jobb.

Tre stycken fullsatta föreställningar hade vi i helgen. En i fredags, två i lördags. Nu är det bara en föreställning kvar - Extraföreställningen nu på lördag! Det rullar på något otroligt bra, vi bara njuter på scen nu. Men nervös - det blir jag fortfarande. Det blir jag alltid. Rejält nervös. 

 

Detta är så fantastiskt roligt. Detta kan vara den roligaste produktionen jag varit med i, konkurrerandes om förstaplatsen med Annie. Responsen bidrar med så oerhört mycket - Vi blir så hyllade. Det är nästan så man blir generad. Fullsatta publiker som ger stående ovationer och överöser oss med beröm (och choklad och blommor till oss i ensemblen, hehe). Folk verkar vara så imponerande. Att media ger oss så mycket uppmärksamhet är också häftigt. 

Jag är så STOLT! Och tacksam. Jäklar vad tacksam jag är, varje dag! Jag kan få dåligt samvete över vilken tur jag har, att jag har möjligheten att få vara delaktig i sådant här, och vara orolig över att jag inte är tillräckligt med tacksamhet. Aldrig att jag skulle ta det för givet! Detta är ju världens häftigaste.

 

Snacka om att jag verkligen njuter av denna stunden. Jag får stå på scen och göra det allra roligaste jag vet, samtidigt som publiken (uppenbarligen) tycker det är lika roligt som vi gör. Snälla låt mig aldrig gå av! Det är en dröm!

 

Det finns inget annat just nu. (Förutom lite prov och säsong 2 av Modern Family på netflix)

Det har hunnit bli en del reportage i tidningarna här sedan premiären i fredags. I tisdags kom även en recension - som hyllade oss! Jag blev så ofattbart glad, tacksam och ödmjuk. Det är så häftigt. Vi är alla överväldigade av alla positiva ord och all kärlek från alla - TACK.

Här kommer ett urval av bilder, det mesta lånat av Ingela.

 

Förresten, det går så bra att vi precis har lagt in en extraföreställning, nästa lördag. De andra föreställningarna är fullsatta (Okej det är två biljetter kvar i skrivande stund). Biljetter till extraföreställningen hittar ni här!

 

Här kommer en bit från recensionen, där det står lite om mig. Jag började nästan gråta när jag läste det, det känns otroligt stort!

 

Jisses Amalia. Ja, i söndags hade vi premiär. Jisses Amalia-reyvn intog scenen. Jag har nog aldrig varit så rädd i ett sådant här sammanhang, minuterna innan inledningslåten startade. Jag var otroligt nervös, men det är jag alltid. Det fanns så mycket att vara rädd för! Här kom vi - Ett nytt revygäng med en ny revy, i samma gamla Älmhult med höga förhoppningar.

 

Den första personen jag såg i publiken var en recensent. Då blev jag ännu mer livrädd. Lite senare såg jag ett par från det förra revygänget. Sen insåg jag att publiken var fullsatt. Jag hann inte vara rädd särskilt länge dock, publiken var på från första stund! Stödet vi fick, applåderna de gav och skratten som ekade i hela huset ersatte all rädsla med adrenalin, eufori och tacksamhet.

 

Vi stod på scen för att sprida glädje och värme, men det var även det vi fick tillbaka. Det var ett utbyte, och 2.5 hr senare var alla bara... Glada. Man påminns om vad underhållning handlar om. Vi uppträder inte för att bevisa något, eller bli bedömda eller tjäna pengar. Underhållning handlar om glädje. Vi vill sprida glädje. Och vi får glädje. Vi samarbetar med publiken. Vi vill göra världen till en gladare plats. Vi vill ge folk möjlighet att i 2.5 hr fly vardagen och bara få skratta. Och vi lyckades! 

 

Sedan julen har jag bott i Folkets Hus i Älmhult. Eller ja, jag sover hemma, men det är i princip det. Vi repar dag ut, dag in, vilket även har medfört att jag inte har hunnit uppdatera bloggen om vad som händer... Vilket är synd, det är ju sådana här dagar som är intressanta!

 

Dagarna före premiär en känsomässig berg-o-dalbana. Man slits mellan att vara pigg, glad, självsäker och på topp, till att utan förvarning bryta ihop av trötthet. Det är klart att det är slitsamt, för såväl psyke som kropp! Samtidigt som detta stadiet i en produktion är den roligaste (tillsammans med föreställningarna), så är det den värsta. Rädslan är värst. Tänk om publiken hatar revyn? Tänk om recensenterna ratar den? Tänk om mina kollegor är missnöjda med mig? 

Biljetterna är snart slutsålda. Det är lugnande, samtidigt som det sätter ribban högt. Det har årligengjort en revy i Älmhult i många, många år. Vi har så mycket att leva upp till! Förväntningarna och förhoppningarna är höga, och vi vill nå dem. Och mer därtill.

 

 

Igår hann vi med lite slipande på det som inte känns 110% säkert, plus 2 hela genomdrag med lite utvärdering. Fullt ös, dvs. Dagen idag blir liknande - Men med den stora skillnaden att idag är genomdrag nummer två vårt genrep. Vår generalrepetition. Det är det sista vi gör innan premiären imorgon. Det är dagen före premiären. Nu händer det!