Första helgen utan Annie. Som tur är har jag mitt första helgrep med Jisses Amalia-revyn i Älmhult, istället! Första gången som jag medverkar en helg. Det blir en mjukstart, bara några timmar idag och imorgon. Och hur tur är inte det - Med tanke på att det är första advent och första december imorgon? Här ska pyntas och städas och julbakas minsann! Har smygbörjat redan idag. Och så ska jag njuta av ledighet. För lite skönt är det faktiskt att äntligen få vila på helgen...

 

Passade på idag att fota en del av de urklipp som är uppsatta i teaterhuset - Jag är med på flera av dem! Har varit aktiv i Älmhult sedan jag var 14. Jisses... Det är så kul!

 

Gårkvällen gick i indie-anda. Jag begav mig till grannhålan Hässleholm för att gå på en liten spelning, mysigt! Det var premiärspelning för det ena bandet, och trummisen i det bandet råkar vara min barndomskompis, f.d. klasskompis och nästan granne. Cheops' Cave, heter de.

 

 

 

Ja vilken kväll. Igår gjorde vi den bästa, mest känslosamma, roligaste, och så även sista föreställningen av Annie. Följt av en fantastisk avslutningsmiddag med alla inblandade. Hela släkten var på föreställningen (därmed var jag den som fick mest blommor av alla! Hah!) och under hela dagen kände jag en sådan stolthet. När jag stod på scenen var jag stolt. Över mig själv, min insats, alla andra inblandade, hela musikalen. Fan, den var så jävla bra! Vi har tar mig tusan satt upp en jävligt bra musikal denna höst.

Efter föreställningen, när många grät, var jag bara glad. Av stolthet. Visst, det är tråkigt att det är över, men jag är färdig med detta projektet. Jag är stolt och nöjd. Sjukt nöjd. Tillfredställd. Lycklig. Färdig. Nu väntar en massa annat roligt och jag kan gå vidare. Jag har nog inte känt så efter att en produktion har avslutats tidigare. Hm, får finurla på varför. Under tiden beger jag mig till Älmhult för revyrep!

Senast jag var på konsert var för ca en månad sen, i Berlin. Då var det indie-bandet Half Moon Run jag såg, som var helt fantastiska! Det är fortfarande ett relativt litet band som börjat få ett rejält uppsving, ni som gillar Mumford & Sons och liknande musik kommer älska dem.

 

 

Hur som helst, jag älskar konserter. Ända sedan min första riktiga konsert för nästan exakt tre år sedan (Lady Gaga) är jag frälst. Det är befriande och euforiskt. Att stå i publiken, omgiven av dyrkande fans, beundrandes ett fantastiskt band och svettas, hoppa, dansa, sjunga och ropa är den näst bästa känslan i världen! Etta kommer ju att faktiskt själv vara på scen.

 

Därför ska det bli grymt kul att om 1.5 vecka bege mig till Malmö för att se bandet Bring Me The Horizon (med lika grymma Pierce The Veil som förband)! Jag har velat se dem sen jag var 15 år och var hopplöst förälskad i deras sångare, men på den tiden kände jag ingen som ville gå med mig. Haha. Men nu! Nu minsann. Bring Me The Horizon, 4 december. Come at me.

 

 

 

Med de orden välkomnar jag den sista föreställningen av Annie, följt av en avslutningsmiddag med hela, enorma gänget. There will be tears.

Näst sista dagen idag på Annie. Jag har inte ens förstått det än! Hela min höst har cirkulerat kring denna musikalen och ikväll gör vi föreställning 32 och 33, av 34. Herregud. Otroligt bitterljuvt. Skönt och fruktansvärt. Men allt har ett slut, jag går vidare och är färdig med detta projekt!

 

 

 

 

 

Jag spelar sällan i Osby nu för tiden, men idag gjorde jag minsann det! Och lustigt nog ska jag göra det på fredag också. Det är mysigt att spela i byn där man bor. Idag spelade jag på en kalkonmiddag. Sådana här spelningar ger mig flashbacks till när jag var liten och började få mina första spelningar, på PRO och HRF... Man hålls kvar på jorden! Och så slipper man åka så långt. Hehe.

 

En halvtimmes pianoplink med sång på egen hand stod på kalendern, så jag tog med mig mitt pick och pack (läs: PA-utrustning) och begav mig.

Det var riktigt kul att spela idag! Det är inte alltid givet. Hur mycket man än älskar att sjunga och spela inför andra, så är inte alla spelningar kul. Men, som sagt: Det är jobb. Jag har bara turen att kunna göra något (oftast) sjukt kul!

 

Marknadsföringen för Jisses Amalia har börjat dra igång, woohoo!

 

Vi musikelever på skolan har precis haft besök av några musikelever från Skurups folkhögskola. Jag tar ju studenten i vår, så det är absolut relevant för mig. Jag har funderat mycket på att läsa något musikrelaterat på folkhögskola direkt efter gymnasiet, men det finns mycket jag vill göra då. Flytta till London, vara Au Pair i Storbritannien alt USA, plugga på högskola, plugga engelska en termin i Brighton, eller folkhögskola. Om jag bestämmer mig för folkhögskola tillkommer det en massa andra alternativ där med - Vilken inriktning? Musikproduktion? Komposition? Sång? Rock?

 

På ett sätt vore folkhögskola en bra mjukstart, en tanke som både lugnar mig och gör mig uttråkad. Folkhögskolor har även en tendens att ligga i småbyar, vilket ni kanske förstår avskräcker mig, med tanke på mina andra alternativ. Jag vill till städer. För jag ska väl flytta efter studenten? Eller?

Något annat som både glädjer och skrämmer mig är den "flummiga" atmosfär som folkhögskolor är kända för. Å ena sidan är jag en estetisk, konstnärlig själ som gärna omringar mig med flummiga människor, men å andra sidan är jag en teoretisk människa som mer än gärna studerar. Mycket och länge. Ämnen som statistik, miljö, forskning och hållbar utveckling intresserar mig. Jag kräver stimulans i form av teoretisk, icke-musikrelaterad kunskap, och är rädd att folkhögskolor inte kan ge mig det... Kanske är jag fördomsfull.

 

Nu börjar jag glida in på ett annat ämne som jag tänkt skriva mer om senare: Den konstnärliga, musikern kontra den teoretiska pluggisen i mig, och hur det skapar problem när jag nu ska välja min framtid. Jag vill ju jobba med musik, men även utbilda mig inom något helt annat. Imorgon ska jag till Lunds Universitets mässa, får se om jag blir lite klokare på min framtid efter det!

 

 

Hur man överlever långa helger, trötthet och förkylning på teatern?

Svar: Kaffe, vatten, coca-cola, godis, hostmedicin, fänkålste och naturmedel.

 

För första gången sjöng jag på en begravning idag. Jag vill absolut inte göra sådana annars, men då jag inte hade någon connection med den avlidna eller familjen kändes det okej.

 

Det var otroligt jobbigt att genomföra. Kantorn sa efteråt att om jag klarar att göra en sådan här spelning, så klarar jag alla, för värre än såhär blir det inte. Och det stämmer nog! Jag hade gråten i halsen och ville flera gånger därifrån, men jag vet att det uppskattades, och jag är trots allt glad att jag gjorde det.

 

När man sitter i kyrkan innan, förbereder sig, och när man väl sjunger, så måste man gå in i en bubbla. Man får tänka att det är en spelning, precis som alla andra. Man måste vara professionell. Att vara proffsig är att alltid prestera på topp - Att trotsa känslor. Det är strunt samma om man är arg, ledsen, trött. Det är bara att bita ihop och göra det, musiker som vid behov inte kan bortse från sitt privatliv gör mig arg. Jag vill inte alltid göra en spelning. En spelning är inte alltid kul. En spelning är ett arbete.

Avslutar med det bästa jag vet just nu. Nytt material från världens mest fantastiska konstnär.

  

Måndag igen, tillbaka till revyn! För tillfället har måndagar blivit någon revy-rep-dag. Har lite dåligt samvete över att jag inte kan medverka på helgrepen än, hehe... Men snart så! Bara två helger kvar på Annie ju! Suck. Det är ju som roligast nu!

 

Idag blev det ett rep som fokuserade mest på sång. Kollade ut några tonarter, sjöng igenom låtar och kollade vad som funkar och inte funkar. Vi repeterade även en del sketcher vi kollat på innan för att hålla dem färska i minnet.

 

 

Imorgon kväll ska jag äntligen få vara hemma, sen blir det mycket sång resten av veckan i form av en begravning, SMLFMB-rep och såklart Annie-föreställningar!

Gårdagskvällen spenderade jag på teatern i Kristianstad. Det blir faktiskt fem dagar där denna veckan! Men igår var det inte föreställning, vi hade dansrep med SMLFMB-gänget. Så himla bra grupp, det är avslappnande att vara där! Allt går bra. Danserna funkar, sångerna funkar, manuset funkar. Skönt! Vi repar för tillfället en gång i veckan, antingen dans eller sång/manus. Föreställningarna är i februari.

 

 

Idag väntar lektioner och ikväll väntar en föreställning av Annie. Någonstans därmellan ska jag hinna med ett rep inför en begravning som jag ska sjunga på nästa vecka. För övrigt är det bara tre helger kvar av Annie, helt galet! Tiden springer iväg. För er som inte har biljetter än, så är det en extraföreställning insatt pga stor efterfrågan. Hur häftigt? De biljetterna håller också på att ta slut!

 

 

Så var jag hemma igen! Efter en välbehövlig semester i Berlin är jag hemma igen. Utvilad? Nej. Peppad? Tveksamt. Det är ju trots allt november. Årets onödigaste månad. Men den här månaden blir bra ändå! Revy-repetitioner, musikal-repetitioner, spelningar och Annie-föreställningar. Och imorgon är det tillbaka till skolan.

 

Biljetterna för revyn Jisses Amalia släpptes i helgen, och vi är i full gång! Det finns en facebook-sida, facebook-event och en hemsida. Biljetter kan beställas via hemsidan och all info som behövs finns där.