12 timmar på teatern och 3 hela genomdrag av musikalen. Det var gårdagen. Det sista genomdraget var vårt genrep, vilket innebär - Ikväll är det premiär!

Det är svårt att förstå. Ett halvår av repetitioner (och nästan tre års förberedelser från producenternas sida) leder fram till denna dag, samt morgondagen. Det är ett make-or-break-moment. 

Det har varit blod, svett och tårar.

Jag är nervös. Lycklig. Stolt. Peppad.

För det är ju så.

 

I torsdags gjorde jag nästan samma spelning som förra tisdagen! Samma dag, samma tid, samma setlist, samma sorts publik. Därför var det inte heller denna gången någon stor grej. Jag tycker det är skönt med spelningar där jag slipper vara nervös och bara kan ta det lugnt, då jag nästan aldrig är lugn i de stunderna... Så det var ett chillgig helt enkelt! 

 

De här gigen var också spelningar där jag inte riktigt kan spela det jag vill. Man måste anpassa sin musik efter publiken, evenemanget och övriga förutsättningar. Jag tycker alltid det är roligt att uppträda, men det absolut bästa är att få stå på en stor scen med ett helt band i bakom mig och sjunga något ösigt! Jag vill röja. Dansa. Hoppa. Bara ha roligt, utan att behöva tänka på att det ska låta "fint". Innan jag började gymnasiet hade jag aldrig gjort ett sådant framträdande! Jag satt alltid själv bakom mitt piano, ibland med pappa bredvid på akustisk gitarr, och sjöng. Fina, gulliga låtar. Sådana där "vilken-söt-och-duktig-tjej-och-vilken-fin-röst"-låtar. Var jag själv var det i ett teatersammanhang, då jag måste spela en roll.

 

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag uppträdde med ett helt band, där jag fick stå längst fram på scenen. STÅ. Inte sitta! Inte gömma mig! Och inte sjunga gulligt! Sjunga till trummor och elgitarrer. Det var det här numret:

 

 

Två år sedan. Jävlar vad läskigt det var. Jag kommer fortfarande ihåg den där känslan, att vara där ensam, men samtidigt mindre ensam än någonsin! Jag hade ju musiker bakom mig, som jag litade på. Vi gjorde det tillsammans! Det var en milstolpe. Jag som alltid varit en självständig musiker insåg hur galet mycket roligare det är att skapa något med andra. Och att inte gömma mig bakom ett piano, haha.

 

Men - därmed inte sagt att jag inte gärna uppträder själv med mitt piano. Alla uppträdanden är roliga uppträdanden! To be honest, jag vill bara sjunga. Hahaha.

I fredags var jag med på en välgörenhetskonsert, som jag skrev om i det förra inlägget. Konserten gick riktigt bra, för alla, och jag är väldigt nöjd över min insats! Det gick faktiskt riktigt bra och det var så otroligt, otroligt roligt. Vi spelade akustiskt, det blev låtarna I see fire, Daughters (John Mayer), och Royals. Det var helt nya låtar för mig, men jag tycker att jag gjorde dem bra, så det var nog inte sista gången vi spelar dem.

 

Särskilt imponerad var jag Amanda Johansson, med komp. Det är en klasskompis till mig som är fantastisk. De körde några av hennes låtar och herregud vad bra låtar hon har! Fantastisk röst har hon med.

 

 

Tidigare på dagen satt jag i studion. Det är fortfarande låten Death som håller på att spelas in och produceras. Jag undrar hur många timmar vi lagt ner hitills. 20, kanske? Det tar längre tid än många tror! Tur att det är så kul, haha. Det är frustrerande, tufft och ibland tröttsamt, men ändå bland det roligaste som finns. Snart är dock allt inspelat - det fattas bara en stämma på ett parti samt en synthdel - sen ska vi börja slutmixa!

På fredag ska jag, Daniel och Joseph spela på evenemanget Musiken Slår Tillbaka i Kristianstad, en välgörenhetskonsert där pengarna går till kvinnojouren. Våld i nära relationer är ett otroligt stort problem, så det känns helt rätt att deltaga! ... Men att ha en spelning känns med helt rätt. Hehe. Två flugor i en smäll!

 

Jag blev tillfrågad i måndags, så vi har inte haft så lång tid att förbereda på. Men efter intensiva diskussioner om låtval och reptider är vi på banan! I onsdags hann vi faktiskt ha två rep, och idag blev det också rep.

Det är tur att både Daniel och Joseph är så professionella - Vi bestämmer låtar och tonarter, och dagen efter när vi träffas för att repa kan de redan låtarna! Det gör att vi inte behöver fokusera på att lära oss låtarna när vi ses, utan kan istället bli samspelta, göra bra arrangemeng på låtarna och se till att vår insats kommer bli så bra det går! Det ska vara bra, inte bara okej. Det ska bli riktigt bra. När man repar ska man inte lära sig vad man ska spela, det ska man redan kunna. Det är särskilt viktigt när det är ont om tid!

I tisdags hade jag ytterligare en spelning som jag varit bokad till ganska länge. Det var dock ingen särskilt stor spelning för det. En halvtimmes piano-och-sång-underhållning i en by i närheten stod på schemat, så pappa fick packa in min utrustning i bilen och åka dit efter lunch, medan jag kom farande direkt från skolan. Jag borde verkligen köpa ett piano som väger lite mindre så att jag kan ta mig till spelningar på egen hand... Får dåligt samvete. Att bära den andra utrustningen, rodda och ställa in ljudet klarar jag ju på egen hand ändå! Suck. Äh, har ändå inte körkort än!

Om det gick bra? Ja det tycker jag. Jag blir inte nervös inför den här sortens spelningar och det är inga konstigheter, så det gick smärtfritt och smidigt. Helt ok, absolut!

 

Kommer ni ihåg att jag berättade att jag framförde låten Songbird på en ES-konsert, i det här inlägget?

Nu ligger videon från det på youtube! Det är det första jag lagt upp på över ett år... Men nu var det minsann dags!

 

 

Idag var det es-konsert på C4! Två gånger per termin får musikeleverna möjligheten att uppträda inför alla musikelever, lärare, och övriga som är intresserade. Skolan arrangerar konserten i stora salen på konserthuset och har riktigt bra ljudanläggning, vilket är otroligt lyxigt!

 

 

Det är en grym möjlighet att få scenvana. Man behöver öva och ha erfarenhet för att bli bra på scen, och det enda sättet är att ställa sig där. Så idag ställde jag mig där, för... 5e gången kanske? Har varit med på några es-konserter under mina tre år. Jag tar möjligheten när jag får den!

 

På fredag, alla hjärtans dag, har jag en spelning jag varit bokad till i ett halvår. När man är bokad så länge innan brukar det vara viktigt, vilket det verkligen är! En av de viktigaste och mest ärofyllda sorterna, faktiskt. Ett bröllop! Jag ska sjunga några låtar både i kyrkan och sedan under minglet vid mottagningen. Det har varit en lång väntan med mycket förberedelser. Det måste ju bli bra. Det är ju två personers bröllop, antagligen en av de största dagarna i deras liv!

 

Efter mycket mailkontakt har vi bestämt vilka låtar som ska framföras. Jag har skickat flera smakprover för att de ska kunna välja ut det de vill ha. Deras önskan är min lag! Det gäller alltid. Igår spenderade jag merparten av dagen med förberedelser. Det krävs mycket övning på låtarna, men även allt det praktiska ska lösas. Noter ska letas upp och skrivas ut. Tonarter ska bestämmas. En låtordning måste bestämmas, och kläderna likaså. Hur mycket måste jag vara ledig från skolan? Vilka tider gäller? När kan jag rigga upp min utrustning? Och prova ljudet?

 

Jag tänker så ofta att det här med spelningar är inte så mycket jobb. Jag åker dit, sjunger och spelar, tackar för mig och åker hem igen. Men när jag tänker på det, så är det en bara bråkdel av alla timmar som läggs ner. De där 25 milen jag ska färdas på fredag kan ses som mycket för så lite tid - men det är ju inte det!

Fredagen blev en heldag i studion och lördagen blev en heldag i danssalen med SMBFML. Det är otroligt hur mycket mer man hinner med och hur effektiva man blir när man ägnar sig åt en sak under många timmar, istället för att dela upp det på två-tre tillfällen. Det ger tid till att verkligen fördjupa sig åt saker och ting och finslipa. Enligt min erfarenhet har inblandade även en tendens att vara mer fokuserade under längre rep, konstigt nog! Man är där, med hela kroppen och själen. Med frisk luft och regelbunden energipåfyllning orkar man prestera på topp och koncentrera sig ända till man kommer hem.

 

I studion blev det närmare bestämt över tolv timmar, sedan gick sista tåget hem och jag var tvungen att lämna mina tappra musikantvänner. Om vi blev färdiga? Inte i närheten. Efter sju timmar var det första instrumentet, trummorna, färdiginspelade. Inte färdigmixade, färdiginspelade. Vi hann alla tycka det var det roligaste på jorden och det absolut drygaste. Men oftast är det ändå helt fantastiskt.

 

På fredag ska jag och några klasskompisar grotta ner oss i skolans studio och spela in en låt. Närmare bestämt den här låten:

 

Trots allt snökaos har denna dagen varit otroligt rolig, men lång. Redan kl 6 satte jag mig på bussen till Kristianstad och plöjde först igenom en 3.5 hr lång riskettan-kurs och gick sedan till skolan. Vi soundcheckade lite, och sedan - väntade.. Väntade... Väntade.. Umgicks, spelade, pratade och väntade... På våra auditiontider!

Idag var det dags för, vad lärarna kallar, "C4 live audition". Tydligen har just vår skola fått in en hel del förfrågningar om spelningar på sistone, och därför anordnades en audition. En evenemangsansvarig från Kristianstad kommun var även med i juryn.

 

Alla nerver gjorde att jag inte kunde vara bitter över snökaoset. När jag blir nervös blir jag nämligen extremt energisk, högljudd och rastlös. Jag värmer upp rösten non-stop och studsar rundor för att värma upp kroppen (fast efter en stund blir det bara ett nervutlopp...). Jag blir helt enkelt otroligt irriterande.

 

För min del blev det lite Use Somebody, med fullt band. Det blev lite Time After Time, med Daniel på akustisk gitarr. Och så blev det en akustisk version av Pokerface, där jag kompade mig själv på piano.

 

Jag försökte att inte göra en stor grej av det. Jag visade vad jag hade, vi visade vad vi hade. Om de inte tyckte om det, eller om det inte passar något evenemang - tja. Så kan det vara! Alla gillar inte en. Man passar inte på alla evenemang.

Jag är nöjd med min insats - Därmed kan jag känna att jag visade mig och stå för det!

Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förr. Jag var blomsterflicka! Åt självaste Loa Falkman. I våras erhöll jag Loa Falkmans sångstipendium (genrer: klassiskt och musikal), så på dagens konsert i Kristianstad fick jag både en gratisbiljett samt äran att få ge honom (samt dirigenten och konsertmästaren) blommorna i slutet.

 

Innan jag åkte in kändes det inte som någon jättegrej, men när jag väl satt i publiken blev jag nervös. Och överväldigad! Där stod han och sjöng som en gud, och jag har fått "hans" stipendium. Jisses. Kammarorkestern Musica Vitae spelade helt fantastiskt med! Att man kan vara så duktig på sitt instrument. Jag blev helt hänförd av konserten.

 

Tyvärr fick man inte fota där inne, men ni kan få en bild på hur jag såg ut!

 

Idag ska jag åka upp till min fina Robin Sköneskog! Vi lärde känna varandra när jag fick rollen som Sandy och han fick rollen som Danny i en uppsättning av Grease för några år sedan, och sedan dess har vi varit otroligt tighta. Han är inte bara en av mina favoritmänniskor på denna jord, han är också en fantastisk artist och fotograf! Det är han som har fotat bilderna till min bloggdesign!

 

Se till att kolla in hans senaste cover, på Adeles Turning Tables! Så grym.

  

Onsdagar är, som jag tidigare nämnt, min lediga dag. AKA perfekt dag att lägga in aktiviteter iallafall! Jag är för dålig på att vila...

 

Jag spenderade förmiddagen hemma med att bocka av punkter från min att-göra-lista. Bl.a. har jag haft kontakt med en som anställt mig till en spelning om några veckor som ville ha smakprov på några låtar de önskar. För tillfället sitter jag faktiskt vid pianot just nu också, och växlar mellan att skriva här och spela in lite mer smakprov, haha! Precis som inom serviceyrken handlar det om att göra kunden nöjd. När de blir nöjda så blir jag nöjd. Då blir de glada, jag blir glad, och så är alla nöjda och glada!

 

Större delen av dagen har jag däremot spenderat i Kristianstad. Jag, och några fantastiskt talangfulla elever, hann med ett kort, men effektivt och givande, rep inför en audition nästa vecka. Det var en stor sten som lyftes från mitt bröst då vi har ytterst lite reptid, och det krävs mer jobb och rep än vad man tror. Men jobbar man med rätt människor, som inte bara är duktiga musiker utan även är engagerade, jobbar hårt och är proffsiga, så går det snabbt! Talang är inte allt, inte i en värld där alla har så mycket talang ändå. Då krävs det något mer. Mycket mer!

 

 

På kvällen var det dansrepetition på schemat, med SMLFMB-musikalen, på teatern. Nu börjar det bli finslipande! Med mycket fokus på att hålla våra linjer, heh. Och så övade vi på piruetter med, så himla roligt! Bra rep, bra rep. Morgondagens sångrep ställdes in, tråkigt, men - Mer, behövlig pluggtid!

Musik är en sådan grej som de flesta (varning för generalisering) musiker vill ska vara spontant, kreativt, äkta... Jag är en av de människorna! När man blandar in måsten, tidspress och planering så blir det krystat och charmen försvinner.

Världen är inte optimal och ibland måste man tvinga fram kreativitet.

 

Till det projektet vi sysslar med på ensemblen ska vi för tillfället ta med en varsin låt, antingen en cover av en befintlig låt eller en egenskriven. Vi ska göra ett arrangemeng på låten (bearbeta och strukturera hur låten ska spelas) och sedan lära gruppen den. Idag var det min tur att ta med - och jag hade envisats (med mig själv) att köra en egen låt... Det var nog en dålig idé, vilken ångest jag har haft inför det! För redan flera månader sedan skrev jag en låt och bestämde mig för att ta med den, men igår kväll tog jag upp den för en sista koll och insåg att - oj. Den här låten suger.

 

Okej, så den suger inte, men jag var inte nöjd. Jag kände att den inte kommer bli bra i sammanhanget. Jag ville heller inte ta med någon annan, egenskriven låt och att göra ett arrangemeng på en redan befintlig låt var för jobbigt. Så jag fick helt enkelt skriva en ny.

Jag fick sätta mig vid pianot, slå ner ett ackord och försöka. Pressa fram musik och text. Men se där - Det gick! Snabbt, till och med. Jag fick fram en låt, som jag kände var presentabel.

Ofta hör jag faktiskt att man ska pressa fram låtar. Att det inte är ofta kreativiteten "bara kommer" till en och plötsligt, på fem minuter, har man en världshit framför sig. Man kan inte bara gå och vänta. Låtskrivande är inte bara en känsoventilation där man sitter med gitarren i handen och låter orden flöda. Att skriva låtar kräver jobb.

Och så tog genrepet och torsdagen slut och julavslutningen anlände. Konserten innehöll dansnummer, klassisk musik (Bach) på piano, marimba, julmusik, Kent, Paramore, akustiska gitarrnummer och själv stod jag för Taylor Swift, tillsammans med mina galet duktiga kompmusiker. Låten var Sparks Fly. Båda konserterna gick så himla bra, för alla!

 

Jag minns inte när jag senast var så nervös, eller hade så mycket känslor. Vid sådana här tillfällen blir jag otroligt nervös, hyperaktiv, fnittrig, illamående och glad. Känslorna stormar i mig och jag kan inte dölja det! Många som blir nervösa blir istället tysta och tillbakadragna, jag blir tvärtom. Jag kan inte stå still eller sluta prata och pendlar mellan "JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD" och "JAG MÅSTE SPY". Otroligt påfrestande för min omgivning, haha.

 

Adrenalinkicken jag får av sådana här uppträdanden kan inte jämföras med något annat.Jag är helt slutkörd efteråt.

Redan i torsdags var jag under dagen på konserthuset i Kristianstad för att soundchecka och medverka på genrepet inför julavslutningen i fredags. Vid varje terminsavslutning anordnar nämligen min skola en konsert, med dans och musik. Alla elever har möjlighet att medverka och väljs ut via en audition. Det är en stor grej på vår skola! Det är mycket förberedeleser och repetitioner inför det, vilket märks. Numrena som är med är otroligt bra!

 

Det är faktiskt femte gången jag är med på avslutningskonserten, två av mina tidigare framträdanden med några klasskompisar kan ni se här:

 

 

 

 

 

Genrepet ligger alltid dagen innan, och det är alltid en lång men kul dag. Mycket väntan, mycket stress. Alla hinner vara arga, glada, nervösa och oroliga. Som det ska vara, helt enkelt! Mycket känslor tyder på höga förväntningar och förhoppningar, vilket bäddar för en bra konsert. Man SKA vara nervös!

 

 

 

En lördag i skolans replokaler och en söndag på teatern i Älmhult. Idag blev det en del sång, en hel del koreografi och en massa krälande på golvet. Eh. Vi träffade även hela staben, som arbetar med revyn! Detta innefattar ljud-, ljus- och scentekniker, värdar, de som hjälper till med rekvisita, programblad och sponsorer. Lite prat och lite fika blev det, behövligt för att skapa lite gruppkänsla! Det är ju inte bara vi på scenen som arbetar.

 

Det är bara 21 dagar kvar till premiären av Jisses Amalia, så måndag-torsdag den kommande veckan åker jag till Älmhult och repar varje kväll. Efter det tar vi faktiskt ledigt några dagar under julen, sen är det fullt ös resten av tiden!

Det är ganska stressigt vid det här laget då förstås. Dumt då jag verkar ha drabbats av magkatarr och hade behövt vila. Funderar över hur viktig skolan denna veckan egentligen är... Heh. 

 

Nog om min helg. Glad tredje advent!

 

13 december igår. Första året jag inte går ett luciatåg sedan... Någonsin? Herregud. Det är tråkigt! Jag älskar att gå luciatåg!

 

Igår var det luciatåg på skolan, det stod musikettorna för. Jag var avundsjuk, men mysigt var det ändå! Så duktiga ettor vi har.

För att fortsätta dagen i lucias tecken träffade jag på kvällen mitt gamla luciagäng! För två decembrar sedan blev jag uttagen till Lions luciagrupp i Hässleholm med 8 andra tjejer, vi tokrepade och gick sedan tokmånga luciatåg under några få dagar kring lucia. Vi fick träffa Robin Stjernberg, åka mellan lokalerna i vår lilla turnébuss, vara med i en massa tidningsartiklar, åka genom Hässleholm i hästdroskor och vinka på alla människor som riktiga drottningar och vid kröningen fick vi fantastiskt fina smycken. Vid varje ställe vi sjöng på fick vi även gåvor...! Åh, det var en så otroligt rolig tid, bland det mest fantastiska jag upplevt.

Vi blev väldigt sammansvetsade och har hållit kontakten sedan dess, men nu är det längesen vi träffades. Det fixade vi igårkväll! Vi pratade på som bara tjejer kan om allt mellan himmel och jord, och kollade på alla de bilder som fanns på cd-skivan vi fick på slutet. Många minnen drogs upp tillsammans med mycket skratt! Tänka sig hur mycket glädje luciatiden kan sprida! Inte anade vi när vi gick på audition för två år sedan att det skulle vara så mycket mer än en musikalisk upplevelse..

Ingen har väl missat att det är final i idol ikväll? Jag har denna höst inte följt programmet, för första gången någonsin, men har sett ett par avsnitt.

Jag har ganska svårt för idol och liknande talangtävlingar. Problemet är att det sänds på TV och alla de konsekvenser det får... Men nu ska jag inte diskutera det - Jag vill diskutera finalisterna!

 

Nå, Elin Bergman och Kevin Walker. Hade jag fått bestämma hade Elin och Erik stått i finalen, där Erik hade vunnit. Han var, enligt mig, den bästa artisten.

Att Kevin är i final tycker jag helt ärligt är förjävligt. Han är mysig. Sjunger fint. Ser bra ut. Tar kameror bra. Men han är ju ingen artist. Ingen idol. Utstrålningen finns inte där, scennärvaron, dynamiken, artisteriet.

 

 

 

Elin däremot! Nej, rösten är inte hundra. Det brukar vara det största argumentet mot henne. Men gissa vad? Sångrösten är inte det viktigaste längre. På gott och ont. Hon är en artist. Hon vet hur man för sig, tar en publik och ger en show. Just det som idol handlar om. Idol är inte en sångtävling, knappt ens en musiktävling. Idol är en mainstream tävling som tar fram en mainstream artist för en mainstream publik. En sådan publik som uppskattar den sortens artist Elin är. Elin for president!