A V S L U T N I N G S K O N S E R T
Och så tog genrepet och torsdagen slut och julavslutningen anlände. Konserten innehöll dansnummer, klassisk musik (Bach) på piano, marimba, julmusik, Kent, Paramore, akustiska gitarrnummer och själv stod jag för Taylor Swift, tillsammans med mina galet duktiga kompmusiker. Låten var Sparks Fly. Båda konserterna gick så himla bra, för alla!
Jag minns inte när jag senast var så nervös, eller hade så mycket känslor. Vid sådana här tillfällen blir jag otroligt nervös, hyperaktiv, fnittrig, illamående och glad. Känslorna stormar i mig och jag kan inte dölja det! Många som blir nervösa blir istället tysta och tillbakadragna, jag blir tvärtom. Jag kan inte stå still eller sluta prata och pendlar mellan "JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD" och "JAG MÅSTE SPY". Otroligt påfrestande för min omgivning, haha.
Adrenalinkicken jag får av sådana här uppträdanden kan inte jämföras med något annat.Jag är helt slutkörd efteråt.
En kompis som aldrig tidigare uppträtt för en sådan här stor publik, fick sin allra första scen-adrenalinkick. Det var så fascinerande att se! När hon kom av scen mumlade hon frenetiskt till mig: "Det var så kul och jag var så glad och jag dansade och det såg säkert jättedumt ut men jag brydde mig liksom inte" Hon var i en helt annan värld! När jag själv gick av scen ramlade jag ihop i min sångpedagogs famn för att mina ben inte kunde hålla mig uppe.
Jävlar. Jävlar vad lycklig jag blir av det här. Det låter säkert klyschigt om man inte känner igen sig. Dessa känslor och upplevelser får jag inte av något annat, det är verkligen som en drog! När kicken har lagt sig vill man göra det igen, igen och igen för att få en till kick.
kommentarer
Trackback
