Numera repar vi inne på Folkets Hus! Igår släpade vi ut rekvisita och kläder från teaterhuset och packade in i Folkets Hus. Det är himla skönt att nu kunna repa i rätt lokal och på rätt scen, desto mer man kan göra det desto bättre. Man måste hinna bli bekväm.

Vi har även börjat använda rekvisita och en del kläder, även där ska man bli bekväm och få in rutinerna med klädbyten. När är det ont om tid? När hinner jag ner i logen för att byta om? Kan jag ha en del kläder lager-på-lager? Vilka skor är för stora? Vilka klänningar måste jag ha hjälp med att knäppa?

Nu ska ljud, ljus och övrig teknik installeras, scenarbetare ska installera sig och sen kan vi snart köra på riktigt!

Jag är helt slut i huvud och kropp, så mer än såhär varken hinner eller orkar jag skriva. Självförtroendet är fortsatt vacklande och prestationsångesten tär på mig. Jag fick nyligen lite peppande sms från en av producenterna och jag insåg att jag inte får glömma att ha kul. För detta ÄR ju kul!

Jag trodde några dagars jul och ledighet skulle ge mig ny energi. Jag trodde fel.

Idag hade vi rep i Älmhult, det första efter juluppehållet. Det var min sämsta repinsats hitills, herregud. Jag var så, så, så trött. Allt gick dåligt. Bedrövligt.

Jag åkte hem sur, besviken och trött. Med dåligt självförtroende och tvivel - Vad händer? Shit, jag är ju inte rolig. Det låter ju inte bra när jag sjunger. Fan.

Idag kom det första tvivlet. 80% av biljetterna är sålda, det är tio dagar till premiär och jag börjar nu tvivla på mig själv och min insats. Jag är nervös och orolig. Revyn ÄR jättebra. Alla nummer och de andra i ensemblen är helt fantastiska. Men jag.

Jag är rädd för att jag inte räcker till. Jag är rädd för att publiken inte ska tycka att jag räcker till. Att jag inte är tillräckligt bra. Att jag inte är rolig nog. Jag behöver bekräftelse, det är ju den jag lever på. Tänk om jag inte får den? Ge mig en mikrofon och ett band så lovar jag att jag kan ge en show - Men att vara rolig? Kan jag vara en revyartist? Det är nytt, spännande, men just nu skrämmande.

 

Häromdagen fick jag sms från en av Jisses Amalia-producenterna att det var ett tidningsreportage om oss igen. Denna gången var det... Lite mer färgglatt än tidigare. Och arabiskt.

 

 

Kul att vi är med så mycket i tidningarna. Gratis reklam! Det är viktigt med publicitet, det drar mer publik än vad man tror! Om de sedan ger oss bra recensioner drar det ännu mer. Ger de oss dåliga recensioner... Då är det inte så bra. Eh.

Och så tog genrepet och torsdagen slut och julavslutningen anlände. Konserten innehöll dansnummer, klassisk musik (Bach) på piano, marimba, julmusik, Kent, Paramore, akustiska gitarrnummer och själv stod jag för Taylor Swift, tillsammans med mina galet duktiga kompmusiker. Låten var Sparks Fly. Båda konserterna gick så himla bra, för alla!

 

Jag minns inte när jag senast var så nervös, eller hade så mycket känslor. Vid sådana här tillfällen blir jag otroligt nervös, hyperaktiv, fnittrig, illamående och glad. Känslorna stormar i mig och jag kan inte dölja det! Många som blir nervösa blir istället tysta och tillbakadragna, jag blir tvärtom. Jag kan inte stå still eller sluta prata och pendlar mellan "JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD" och "JAG MÅSTE SPY". Otroligt påfrestande för min omgivning, haha.

 

Adrenalinkicken jag får av sådana här uppträdanden kan inte jämföras med något annat.Jag är helt slutkörd efteråt.

Redan i torsdags var jag under dagen på konserthuset i Kristianstad för att soundchecka och medverka på genrepet inför julavslutningen i fredags. Vid varje terminsavslutning anordnar nämligen min skola en konsert, med dans och musik. Alla elever har möjlighet att medverka och väljs ut via en audition. Det är en stor grej på vår skola! Det är mycket förberedeleser och repetitioner inför det, vilket märks. Numrena som är med är otroligt bra!

 

Det är faktiskt femte gången jag är med på avslutningskonserten, två av mina tidigare framträdanden med några klasskompisar kan ni se här:

 

 

 

 

 

Genrepet ligger alltid dagen innan, och det är alltid en lång men kul dag. Mycket väntan, mycket stress. Alla hinner vara arga, glada, nervösa och oroliga. Som det ska vara, helt enkelt! Mycket känslor tyder på höga förväntningar och förhoppningar, vilket bäddar för en bra konsert. Man SKA vara nervös!

 

 

 

Igår blev en dag då jag stängde ute mig från allt. Var hemma från skolan, revyrepet och befann mig i ett vågrätt läge i soffan hela dagen, för magkatarrens skull. Vila sägs vara den bästa medicinen, ska fortsätta ta det lugnt och se vad som händer.

 

Idag var jag tillbaka både i skolan och på revyn, med rep på båda ställena. Blev en hel del klädprovningar också på det senare, besök av en journalist som fotade oss i action, samt någon slags... Dubbelfotografering? Hmm! Mer än så säger jag inte :) Den som ser revyn får se!

 

 

Imorgon är min lediga dag, som aldrig blir särskilt ledig ändå... Heh. Sovmorgon blir det iallafall! Mycket i kalendern, som alltid innan jul.

 

Ps, 19 dagar till premiären av Jisses Amalia!

En lördag i skolans replokaler och en söndag på teatern i Älmhult. Idag blev det en del sång, en hel del koreografi och en massa krälande på golvet. Eh. Vi träffade även hela staben, som arbetar med revyn! Detta innefattar ljud-, ljus- och scentekniker, värdar, de som hjälper till med rekvisita, programblad och sponsorer. Lite prat och lite fika blev det, behövligt för att skapa lite gruppkänsla! Det är ju inte bara vi på scenen som arbetar.

 

Det är bara 21 dagar kvar till premiären av Jisses Amalia, så måndag-torsdag den kommande veckan åker jag till Älmhult och repar varje kväll. Efter det tar vi faktiskt ledigt några dagar under julen, sen är det fullt ös resten av tiden!

Det är ganska stressigt vid det här laget då förstås. Dumt då jag verkar ha drabbats av magkatarr och hade behövt vila. Funderar över hur viktig skolan denna veckan egentligen är... Heh. 

 

Nog om min helg. Glad tredje advent!

 

13 december igår. Första året jag inte går ett luciatåg sedan... Någonsin? Herregud. Det är tråkigt! Jag älskar att gå luciatåg!

 

Igår var det luciatåg på skolan, det stod musikettorna för. Jag var avundsjuk, men mysigt var det ändå! Så duktiga ettor vi har.

För att fortsätta dagen i lucias tecken träffade jag på kvällen mitt gamla luciagäng! För två decembrar sedan blev jag uttagen till Lions luciagrupp i Hässleholm med 8 andra tjejer, vi tokrepade och gick sedan tokmånga luciatåg under några få dagar kring lucia. Vi fick träffa Robin Stjernberg, åka mellan lokalerna i vår lilla turnébuss, vara med i en massa tidningsartiklar, åka genom Hässleholm i hästdroskor och vinka på alla människor som riktiga drottningar och vid kröningen fick vi fantastiskt fina smycken. Vid varje ställe vi sjöng på fick vi även gåvor...! Åh, det var en så otroligt rolig tid, bland det mest fantastiska jag upplevt.

Vi blev väldigt sammansvetsade och har hållit kontakten sedan dess, men nu är det längesen vi träffades. Det fixade vi igårkväll! Vi pratade på som bara tjejer kan om allt mellan himmel och jord, och kollade på alla de bilder som fanns på cd-skivan vi fick på slutet. Många minnen drogs upp tillsammans med mycket skratt! Tänka sig hur mycket glädje luciatiden kan sprida! Inte anade vi när vi gick på audition för två år sedan att det skulle vara så mycket mer än en musikalisk upplevelse..

Det var tydligen inte bara Smålänningen som hade reportage om Jisses Amalia idag.... Vi var även i Smålandsposten! Häpphäpp!

 

Idag publicerades en artikel i Smålänningen, som jag var med i! Det handlade om Jisses Amalia. Kul!

 

 

Igår blev det ett kort dansrep med SMLFMB, och nu pyser jag iväg till ett manusrep med samma gäng. Bra dagar, jag trivs!

Som barn i en godisaffär!

 

Det var en givande dag på teatern igår. Ett erfaret, externt öga kom dit för att kolla på ett genomdrag av hela revyn och sedan komma med åsikter, tankar och tips. Vi blir ju lätt hemmablinda, så det är väldigt nyttigt! Att vi skulle få in nya synvinklar på det hela var jag inställd på, men att jag skulle lära mig SÅHÄR mycket var jag inte beredd på. Jag, som inte har någon erfarenhet av att regissera eller producera revyer, fick mig en rejäl föreläsning.

 

 

Det finns så mycket detaljer som publiken oftast inte är medveten om, särskilt det mer övergripande. I vilken ordning numrena kommer, hur nummer ska etableras. Det är så mycket faktorer som måste beaktas. Att det krävs så mycket kunskap om psykologi, erfarenhet av regi och reflektioner kring publikens reaktioner är något jag inte tänkt på tidigare! Det är ju en hel vetenskap! Jag hänförs ständigt av hur komplicerat allt det här är. Det är inte bara att ställa sig på scen och vara rolig. Det räcker inte med att en sketch är rolig och att en sång är bra.

 

Lördag eftermiddag. Efter en obligatorisk kvart framför julkalendern, begav jag mig till Älmhult för mitt första "riktiga" helgrep! Kl 10-16 stod det på schemat. Fortsatt slipande. Det blir mycket tragglande, att ta om sketcher om och om igen och fokusera på detaljer. När det händer, kollar jag åt vänster. När hon säger det, går jag dit. Man repeterar inte numrena bara för att lära sig repliker. Rörelsemönstret, reaktionsmönstret och hur de andra spelar ska sätta sig i muskelminnet. Teater är ett samarbete. Det ska kunnas baklänges och framlänges i sömnen, men ändå vara levande och flexibelt.

 

Det är bara två dagar till mitt piano-terminsuppspel. Börjar bli fruktansvärt nervös. Så ikväll blir det mycket fortsatt pianorepeterande, även fast jag redan kan den. Har även på min to-do-lista att lyssna på en del låtar vi har i revyn och ta ut stämmor.. Märkte idag att det har jag inte gjort. Hehe. Sångtext- och replikrepeterande vore inte heller fel. Det kan man inte repa för mycket, det är det som är problemet...

 

Ingen har väl missat att det är final i idol ikväll? Jag har denna höst inte följt programmet, för första gången någonsin, men har sett ett par avsnitt.

Jag har ganska svårt för idol och liknande talangtävlingar. Problemet är att det sänds på TV och alla de konsekvenser det får... Men nu ska jag inte diskutera det - Jag vill diskutera finalisterna!

 

Nå, Elin Bergman och Kevin Walker. Hade jag fått bestämma hade Elin och Erik stått i finalen, där Erik hade vunnit. Han var, enligt mig, den bästa artisten.

Att Kevin är i final tycker jag helt ärligt är förjävligt. Han är mysig. Sjunger fint. Ser bra ut. Tar kameror bra. Men han är ju ingen artist. Ingen idol. Utstrålningen finns inte där, scennärvaron, dynamiken, artisteriet.

 

 

 

Elin däremot! Nej, rösten är inte hundra. Det brukar vara det största argumentet mot henne. Men gissa vad? Sångrösten är inte det viktigaste längre. På gott och ont. Hon är en artist. Hon vet hur man för sig, tar en publik och ger en show. Just det som idol handlar om. Idol är inte en sångtävling, knappt ens en musiktävling. Idol är en mainstream tävling som tar fram en mainstream artist för en mainstream publik. En sådan publik som uppskattar den sortens artist Elin är. Elin for president!

Bring Me The Horizon och Pierce The Veil. Suck. Mitt hjärta blöder för er. Fantastisk kväll igår, jag hade otroligt roligt!

 

 

Sångaren i BMTH är inte direkt känd för sin superba liveröst - och det märktes. Han var även förvånansvärt tråkig och dålig på scen, noll publikkontakt. Otroligt tråkigt. Det verkar inte riktigt som att han tycker det är kul eller har någon lust att vara där. Ytterligare ett tragiskt fall av sellouts? Kanske spelar de bara för pengar nu för tiden.

Pierce The Veil, som var förband, var faktiskt bättre än Bring Me The Horizon. Damn! Det var ett stort tryck i publiken, man kunde nästan tro att de var huvudakten.

Sångaren lät som på inspelningarna, hela bandet hade publikkontakt och det verkar som att de älskar det de gör! SÅNT gör ett fan glad. Jag vill inte se ett band som suger åt sig mina pengar och sen går. Det är ett utbyte. Konserter ska handla om glädje, både för publiken och bandet. Det är ju det som gör konserter till det bästa som finns.

 

 

Första december igår. Som jag har längtat! Det kommer hända mycket i december (utöver från julen... eh), främst fokus på revyn. Mycket rep, på helger och en del under vardagar. Att repetera under de tillfällen man är där räcker dock inte - Det krävs mycket repetition på egen hand, något många utomstånde lätt glömmer bort! Det är otroligt tidskrävande.

Skolan kräver mycket, som alltid innan jul. Inte minst i musikväg, nästa vecka är det terminsuppspel i instrument. Vid terminsuppspelen spelar man upp en låt man förberett, samt att man ska spela a vista: En låt ställs fram och man ska spela direkt från pappret. Sjukt nervöst.

En BMTH-konsert väntar ju även, som sagt. På fredag ska jag grotta ner mig i skolans studio och spela in musik. Det blir SMLFMB-rep. Och ännu, ännu mer revyrep! Jullovet kommer att ägnas åt dagliga repetitioner. Det är ju premiär om drygt en månad, herregud... Jag börjar bli stressad. Och nervös. Det finns ingen återvändo nu! Jag ska hålla er underrättade.