Idag låg det ett kvadratiskt, handskrivet kuvert i brevlådan. Blev naturligtvis väldigt nyfiken - hur ofta händer det liksom?

Det visade sig vara ett tackkort från 2Enjoy, produktionsbolaget bakom revyn! Blev sådär pirrigt stolt igen när jag såg bilden. Jag var ju en del av detta fantastiska spektakel, och jag gjorde det bra!

Det är ju så det är i den här världen, början och slut. Hela hela tiden. Otaligt många timmar av blod, svett och tårar för några få timmar framför publiken. Om det är värt det? Klart det är! Som om inte belöningen vore nog så är bara själva vägen dit värd det. Vi har haft otroligt roligt i 3-4 månader, inte bara under dessa tre veckor som föreställningen varade.

 

Denna produktion är den roligaste jag varit med i, tillsammans med en uppsättning av musikalen Grease, för 4 år sedan. Producenten bakom dessa två projekt är samma - Jag ser ett mönster... Haha! Ingela är helt fantastisk. Den bästa människan jag vet. Teaterlärare, producent, kollega, kompis, mentor. Hon är nästan som en extramamma, känns det som. De andra i ensemblen, och alla i hela staben, är också helt fantastiska. Så otroligt proffsiga allihop.

 

 

 

Så. Min första erfarenhet av en riktig revyproduktion. Jag har fått göra något jag inte trodde jag kunde: Vara rolig på scen! Det var nog det jag var mest nervös över, jag har aldrig sett mig som rolig. Så fick jag beröm för det, till och med! Så jäkla häftigt. Det här vill jag göra igen!

Tre stycken fullsatta föreställningar hade vi i helgen. En i fredags, två i lördags. Nu är det bara en föreställning kvar - Extraföreställningen nu på lördag! Det rullar på något otroligt bra, vi bara njuter på scen nu. Men nervös - det blir jag fortfarande. Det blir jag alltid. Rejält nervös. 

 

Detta är så fantastiskt roligt. Detta kan vara den roligaste produktionen jag varit med i, konkurrerandes om förstaplatsen med Annie. Responsen bidrar med så oerhört mycket - Vi blir så hyllade. Det är nästan så man blir generad. Fullsatta publiker som ger stående ovationer och överöser oss med beröm (och choklad och blommor till oss i ensemblen, hehe). Folk verkar vara så imponerande. Att media ger oss så mycket uppmärksamhet är också häftigt. 

Jag är så STOLT! Och tacksam. Jäklar vad tacksam jag är, varje dag! Jag kan få dåligt samvete över vilken tur jag har, att jag har möjligheten att få vara delaktig i sådant här, och vara orolig över att jag inte är tillräckligt med tacksamhet. Aldrig att jag skulle ta det för givet! Detta är ju världens häftigaste.

 

Snacka om att jag verkligen njuter av denna stunden. Jag får stå på scen och göra det allra roligaste jag vet, samtidigt som publiken (uppenbarligen) tycker det är lika roligt som vi gör. Snälla låt mig aldrig gå av! Det är en dröm!

 

Det finns inget annat just nu. (Förutom lite prov och säsong 2 av Modern Family på netflix)

Det har hunnit bli en del reportage i tidningarna här sedan premiären i fredags. I tisdags kom även en recension - som hyllade oss! Jag blev så ofattbart glad, tacksam och ödmjuk. Det är så häftigt. Vi är alla överväldigade av alla positiva ord och all kärlek från alla - TACK.

Här kommer ett urval av bilder, det mesta lånat av Ingela.

 

Förresten, det går så bra att vi precis har lagt in en extraföreställning, nästa lördag. De andra föreställningarna är fullsatta (Okej det är två biljetter kvar i skrivande stund). Biljetter till extraföreställningen hittar ni här!

 

Här kommer en bit från recensionen, där det står lite om mig. Jag började nästan gråta när jag läste det, det känns otroligt stort!

 

Jisses Amalia. Ja, i söndags hade vi premiär. Jisses Amalia-reyvn intog scenen. Jag har nog aldrig varit så rädd i ett sådant här sammanhang, minuterna innan inledningslåten startade. Jag var otroligt nervös, men det är jag alltid. Det fanns så mycket att vara rädd för! Här kom vi - Ett nytt revygäng med en ny revy, i samma gamla Älmhult med höga förhoppningar.

 

Den första personen jag såg i publiken var en recensent. Då blev jag ännu mer livrädd. Lite senare såg jag ett par från det förra revygänget. Sen insåg jag att publiken var fullsatt. Jag hann inte vara rädd särskilt länge dock, publiken var på från första stund! Stödet vi fick, applåderna de gav och skratten som ekade i hela huset ersatte all rädsla med adrenalin, eufori och tacksamhet.

 

Vi stod på scen för att sprida glädje och värme, men det var även det vi fick tillbaka. Det var ett utbyte, och 2.5 hr senare var alla bara... Glada. Man påminns om vad underhållning handlar om. Vi uppträder inte för att bevisa något, eller bli bedömda eller tjäna pengar. Underhållning handlar om glädje. Vi vill sprida glädje. Och vi får glädje. Vi samarbetar med publiken. Vi vill göra världen till en gladare plats. Vi vill ge folk möjlighet att i 2.5 hr fly vardagen och bara få skratta. Och vi lyckades! 

 

Sedan julen har jag bott i Folkets Hus i Älmhult. Eller ja, jag sover hemma, men det är i princip det. Vi repar dag ut, dag in, vilket även har medfört att jag inte har hunnit uppdatera bloggen om vad som händer... Vilket är synd, det är ju sådana här dagar som är intressanta!

 

Dagarna före premiär en känsomässig berg-o-dalbana. Man slits mellan att vara pigg, glad, självsäker och på topp, till att utan förvarning bryta ihop av trötthet. Det är klart att det är slitsamt, för såväl psyke som kropp! Samtidigt som detta stadiet i en produktion är den roligaste (tillsammans med föreställningarna), så är det den värsta. Rädslan är värst. Tänk om publiken hatar revyn? Tänk om recensenterna ratar den? Tänk om mina kollegor är missnöjda med mig? 

Biljetterna är snart slutsålda. Det är lugnande, samtidigt som det sätter ribban högt. Det har årligengjort en revy i Älmhult i många, många år. Vi har så mycket att leva upp till! Förväntningarna och förhoppningarna är höga, och vi vill nå dem. Och mer därtill.

 

 

Igår hann vi med lite slipande på det som inte känns 110% säkert, plus 2 hela genomdrag med lite utvärdering. Fullt ös, dvs. Dagen idag blir liknande - Men med den stora skillnaden att idag är genomdrag nummer två vårt genrep. Vår generalrepetition. Det är det sista vi gör innan premiären imorgon. Det är dagen före premiären. Nu händer det!

Numera repar vi inne på Folkets Hus! Igår släpade vi ut rekvisita och kläder från teaterhuset och packade in i Folkets Hus. Det är himla skönt att nu kunna repa i rätt lokal och på rätt scen, desto mer man kan göra det desto bättre. Man måste hinna bli bekväm.

Vi har även börjat använda rekvisita och en del kläder, även där ska man bli bekväm och få in rutinerna med klädbyten. När är det ont om tid? När hinner jag ner i logen för att byta om? Kan jag ha en del kläder lager-på-lager? Vilka skor är för stora? Vilka klänningar måste jag ha hjälp med att knäppa?

Nu ska ljud, ljus och övrig teknik installeras, scenarbetare ska installera sig och sen kan vi snart köra på riktigt!

Jag är helt slut i huvud och kropp, så mer än såhär varken hinner eller orkar jag skriva. Självförtroendet är fortsatt vacklande och prestationsångesten tär på mig. Jag fick nyligen lite peppande sms från en av producenterna och jag insåg att jag inte får glömma att ha kul. För detta ÄR ju kul!

Jag trodde några dagars jul och ledighet skulle ge mig ny energi. Jag trodde fel.

Idag hade vi rep i Älmhult, det första efter juluppehållet. Det var min sämsta repinsats hitills, herregud. Jag var så, så, så trött. Allt gick dåligt. Bedrövligt.

Jag åkte hem sur, besviken och trött. Med dåligt självförtroende och tvivel - Vad händer? Shit, jag är ju inte rolig. Det låter ju inte bra när jag sjunger. Fan.

Idag kom det första tvivlet. 80% av biljetterna är sålda, det är tio dagar till premiär och jag börjar nu tvivla på mig själv och min insats. Jag är nervös och orolig. Revyn ÄR jättebra. Alla nummer och de andra i ensemblen är helt fantastiska. Men jag.

Jag är rädd för att jag inte räcker till. Jag är rädd för att publiken inte ska tycka att jag räcker till. Att jag inte är tillräckligt bra. Att jag inte är rolig nog. Jag behöver bekräftelse, det är ju den jag lever på. Tänk om jag inte får den? Ge mig en mikrofon och ett band så lovar jag att jag kan ge en show - Men att vara rolig? Kan jag vara en revyartist? Det är nytt, spännande, men just nu skrämmande.

 

Häromdagen fick jag sms från en av Jisses Amalia-producenterna att det var ett tidningsreportage om oss igen. Denna gången var det... Lite mer färgglatt än tidigare. Och arabiskt.

 

 

Kul att vi är med så mycket i tidningarna. Gratis reklam! Det är viktigt med publicitet, det drar mer publik än vad man tror! Om de sedan ger oss bra recensioner drar det ännu mer. Ger de oss dåliga recensioner... Då är det inte så bra. Eh.

Igår blev en dag då jag stängde ute mig från allt. Var hemma från skolan, revyrepet och befann mig i ett vågrätt läge i soffan hela dagen, för magkatarrens skull. Vila sägs vara den bästa medicinen, ska fortsätta ta det lugnt och se vad som händer.

 

Idag var jag tillbaka både i skolan och på revyn, med rep på båda ställena. Blev en hel del klädprovningar också på det senare, besök av en journalist som fotade oss i action, samt någon slags... Dubbelfotografering? Hmm! Mer än så säger jag inte :) Den som ser revyn får se!

 

 

Imorgon är min lediga dag, som aldrig blir särskilt ledig ändå... Heh. Sovmorgon blir det iallafall! Mycket i kalendern, som alltid innan jul.

 

Ps, 19 dagar till premiären av Jisses Amalia!

En lördag i skolans replokaler och en söndag på teatern i Älmhult. Idag blev det en del sång, en hel del koreografi och en massa krälande på golvet. Eh. Vi träffade även hela staben, som arbetar med revyn! Detta innefattar ljud-, ljus- och scentekniker, värdar, de som hjälper till med rekvisita, programblad och sponsorer. Lite prat och lite fika blev det, behövligt för att skapa lite gruppkänsla! Det är ju inte bara vi på scenen som arbetar.

 

Det är bara 21 dagar kvar till premiären av Jisses Amalia, så måndag-torsdag den kommande veckan åker jag till Älmhult och repar varje kväll. Efter det tar vi faktiskt ledigt några dagar under julen, sen är det fullt ös resten av tiden!

Det är ganska stressigt vid det här laget då förstås. Dumt då jag verkar ha drabbats av magkatarr och hade behövt vila. Funderar över hur viktig skolan denna veckan egentligen är... Heh. 

 

Nog om min helg. Glad tredje advent!

 

Det var tydligen inte bara Smålänningen som hade reportage om Jisses Amalia idag.... Vi var även i Smålandsposten! Häpphäpp!

 

Idag publicerades en artikel i Smålänningen, som jag var med i! Det handlade om Jisses Amalia. Kul!

 

 

Igår blev det ett kort dansrep med SMLFMB, och nu pyser jag iväg till ett manusrep med samma gäng. Bra dagar, jag trivs!

Som barn i en godisaffär!

 

Det var en givande dag på teatern igår. Ett erfaret, externt öga kom dit för att kolla på ett genomdrag av hela revyn och sedan komma med åsikter, tankar och tips. Vi blir ju lätt hemmablinda, så det är väldigt nyttigt! Att vi skulle få in nya synvinklar på det hela var jag inställd på, men att jag skulle lära mig SÅHÄR mycket var jag inte beredd på. Jag, som inte har någon erfarenhet av att regissera eller producera revyer, fick mig en rejäl föreläsning.

 

 

Det finns så mycket detaljer som publiken oftast inte är medveten om, särskilt det mer övergripande. I vilken ordning numrena kommer, hur nummer ska etableras. Det är så mycket faktorer som måste beaktas. Att det krävs så mycket kunskap om psykologi, erfarenhet av regi och reflektioner kring publikens reaktioner är något jag inte tänkt på tidigare! Det är ju en hel vetenskap! Jag hänförs ständigt av hur komplicerat allt det här är. Det är inte bara att ställa sig på scen och vara rolig. Det räcker inte med att en sketch är rolig och att en sång är bra.

 

Lördag eftermiddag. Efter en obligatorisk kvart framför julkalendern, begav jag mig till Älmhult för mitt första "riktiga" helgrep! Kl 10-16 stod det på schemat. Fortsatt slipande. Det blir mycket tragglande, att ta om sketcher om och om igen och fokusera på detaljer. När det händer, kollar jag åt vänster. När hon säger det, går jag dit. Man repeterar inte numrena bara för att lära sig repliker. Rörelsemönstret, reaktionsmönstret och hur de andra spelar ska sätta sig i muskelminnet. Teater är ett samarbete. Det ska kunnas baklänges och framlänges i sömnen, men ändå vara levande och flexibelt.

 

Det är bara två dagar till mitt piano-terminsuppspel. Börjar bli fruktansvärt nervös. Så ikväll blir det mycket fortsatt pianorepeterande, även fast jag redan kan den. Har även på min to-do-lista att lyssna på en del låtar vi har i revyn och ta ut stämmor.. Märkte idag att det har jag inte gjort. Hehe. Sångtext- och replikrepeterande vore inte heller fel. Det kan man inte repa för mycket, det är det som är problemet...

 

Första december igår. Som jag har längtat! Det kommer hända mycket i december (utöver från julen... eh), främst fokus på revyn. Mycket rep, på helger och en del under vardagar. Att repetera under de tillfällen man är där räcker dock inte - Det krävs mycket repetition på egen hand, något många utomstånde lätt glömmer bort! Det är otroligt tidskrävande.

Skolan kräver mycket, som alltid innan jul. Inte minst i musikväg, nästa vecka är det terminsuppspel i instrument. Vid terminsuppspelen spelar man upp en låt man förberett, samt att man ska spela a vista: En låt ställs fram och man ska spela direkt från pappret. Sjukt nervöst.

En BMTH-konsert väntar ju även, som sagt. På fredag ska jag grotta ner mig i skolans studio och spela in musik. Det blir SMLFMB-rep. Och ännu, ännu mer revyrep! Jullovet kommer att ägnas åt dagliga repetitioner. Det är ju premiär om drygt en månad, herregud... Jag börjar bli stressad. Och nervös. Det finns ingen återvändo nu! Jag ska hålla er underrättade.

Första helgen utan Annie. Som tur är har jag mitt första helgrep med Jisses Amalia-revyn i Älmhult, istället! Första gången som jag medverkar en helg. Det blir en mjukstart, bara några timmar idag och imorgon. Och hur tur är inte det - Med tanke på att det är första advent och första december imorgon? Här ska pyntas och städas och julbakas minsann! Har smygbörjat redan idag. Och så ska jag njuta av ledighet. För lite skönt är det faktiskt att äntligen få vila på helgen...

 

Passade på idag att fota en del av de urklipp som är uppsatta i teaterhuset - Jag är med på flera av dem! Har varit aktiv i Älmhult sedan jag var 14. Jisses... Det är så kul!

 

Marknadsföringen för Jisses Amalia har börjat dra igång, woohoo!

 

Måndag igen, tillbaka till revyn! För tillfället har måndagar blivit någon revy-rep-dag. Har lite dåligt samvete över att jag inte kan medverka på helgrepen än, hehe... Men snart så! Bara två helger kvar på Annie ju! Suck. Det är ju som roligast nu!

 

Idag blev det ett rep som fokuserade mest på sång. Kollade ut några tonarter, sjöng igenom låtar och kollade vad som funkar och inte funkar. Vi repeterade även en del sketcher vi kollat på innan för att hålla dem färska i minnet.

 

 

Imorgon kväll ska jag äntligen få vara hemma, sen blir det mycket sång resten av veckan i form av en begravning, SMLFMB-rep och såklart Annie-föreställningar!