I torsdags gjorde jag nästan samma spelning som förra tisdagen! Samma dag, samma tid, samma setlist, samma sorts publik. Därför var det inte heller denna gången någon stor grej. Jag tycker det är skönt med spelningar där jag slipper vara nervös och bara kan ta det lugnt, då jag nästan aldrig är lugn i de stunderna... Så det var ett chillgig helt enkelt! 

 

De här gigen var också spelningar där jag inte riktigt kan spela det jag vill. Man måste anpassa sin musik efter publiken, evenemanget och övriga förutsättningar. Jag tycker alltid det är roligt att uppträda, men det absolut bästa är att få stå på en stor scen med ett helt band i bakom mig och sjunga något ösigt! Jag vill röja. Dansa. Hoppa. Bara ha roligt, utan att behöva tänka på att det ska låta "fint". Innan jag började gymnasiet hade jag aldrig gjort ett sådant framträdande! Jag satt alltid själv bakom mitt piano, ibland med pappa bredvid på akustisk gitarr, och sjöng. Fina, gulliga låtar. Sådana där "vilken-söt-och-duktig-tjej-och-vilken-fin-röst"-låtar. Var jag själv var det i ett teatersammanhang, då jag måste spela en roll.

 

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag uppträdde med ett helt band, där jag fick stå längst fram på scenen. STÅ. Inte sitta! Inte gömma mig! Och inte sjunga gulligt! Sjunga till trummor och elgitarrer. Det var det här numret:

 

 

Två år sedan. Jävlar vad läskigt det var. Jag kommer fortfarande ihåg den där känslan, att vara där ensam, men samtidigt mindre ensam än någonsin! Jag hade ju musiker bakom mig, som jag litade på. Vi gjorde det tillsammans! Det var en milstolpe. Jag som alltid varit en självständig musiker insåg hur galet mycket roligare det är att skapa något med andra. Och att inte gömma mig bakom ett piano, haha.

 

Men - därmed inte sagt att jag inte gärna uppträder själv med mitt piano. Alla uppträdanden är roliga uppträdanden! To be honest, jag vill bara sjunga. Hahaha.

Idag var det es-konsert på C4! Två gånger per termin får musikeleverna möjligheten att uppträda inför alla musikelever, lärare, och övriga som är intresserade. Skolan arrangerar konserten i stora salen på konserthuset och har riktigt bra ljudanläggning, vilket är otroligt lyxigt!

 

 

Det är en grym möjlighet att få scenvana. Man behöver öva och ha erfarenhet för att bli bra på scen, och det enda sättet är att ställa sig där. Så idag ställde jag mig där, för... 5e gången kanske? Har varit med på några es-konserter under mina tre år. Jag tar möjligheten när jag får den!

 

Idag ska jag åka upp till min fina Robin Sköneskog! Vi lärde känna varandra när jag fick rollen som Sandy och han fick rollen som Danny i en uppsättning av Grease för några år sedan, och sedan dess har vi varit otroligt tighta. Han är inte bara en av mina favoritmänniskor på denna jord, han är också en fantastisk artist och fotograf! Det är han som har fotat bilderna till min bloggdesign!

 

Se till att kolla in hans senaste cover, på Adeles Turning Tables! Så grym.

  

Det är ju så det är i den här världen, början och slut. Hela hela tiden. Otaligt många timmar av blod, svett och tårar för några få timmar framför publiken. Om det är värt det? Klart det är! Som om inte belöningen vore nog så är bara själva vägen dit värd det. Vi har haft otroligt roligt i 3-4 månader, inte bara under dessa tre veckor som föreställningen varade.

 

Denna produktion är den roligaste jag varit med i, tillsammans med en uppsättning av musikalen Grease, för 4 år sedan. Producenten bakom dessa två projekt är samma - Jag ser ett mönster... Haha! Ingela är helt fantastisk. Den bästa människan jag vet. Teaterlärare, producent, kollega, kompis, mentor. Hon är nästan som en extramamma, känns det som. De andra i ensemblen, och alla i hela staben, är också helt fantastiska. Så otroligt proffsiga allihop.

 

 

 

Så. Min första erfarenhet av en riktig revyproduktion. Jag har fått göra något jag inte trodde jag kunde: Vara rolig på scen! Det var nog det jag var mest nervös över, jag har aldrig sett mig som rolig. Så fick jag beröm för det, till och med! Så jäkla häftigt. Det här vill jag göra igen!

Sedan julen har jag bott i Folkets Hus i Älmhult. Eller ja, jag sover hemma, men det är i princip det. Vi repar dag ut, dag in, vilket även har medfört att jag inte har hunnit uppdatera bloggen om vad som händer... Vilket är synd, det är ju sådana här dagar som är intressanta!

 

Dagarna före premiär en känsomässig berg-o-dalbana. Man slits mellan att vara pigg, glad, självsäker och på topp, till att utan förvarning bryta ihop av trötthet. Det är klart att det är slitsamt, för såväl psyke som kropp! Samtidigt som detta stadiet i en produktion är den roligaste (tillsammans med föreställningarna), så är det den värsta. Rädslan är värst. Tänk om publiken hatar revyn? Tänk om recensenterna ratar den? Tänk om mina kollegor är missnöjda med mig? 

Biljetterna är snart slutsålda. Det är lugnande, samtidigt som det sätter ribban högt. Det har årligengjort en revy i Älmhult i många, många år. Vi har så mycket att leva upp till! Förväntningarna och förhoppningarna är höga, och vi vill nå dem. Och mer därtill.

 

 

Igår hann vi med lite slipande på det som inte känns 110% säkert, plus 2 hela genomdrag med lite utvärdering. Fullt ös, dvs. Dagen idag blir liknande - Men med den stora skillnaden att idag är genomdrag nummer två vårt genrep. Vår generalrepetition. Det är det sista vi gör innan premiären imorgon. Det är dagen före premiären. Nu händer det!

Jag trodde några dagars jul och ledighet skulle ge mig ny energi. Jag trodde fel.

Idag hade vi rep i Älmhult, det första efter juluppehållet. Det var min sämsta repinsats hitills, herregud. Jag var så, så, så trött. Allt gick dåligt. Bedrövligt.

Jag åkte hem sur, besviken och trött. Med dåligt självförtroende och tvivel - Vad händer? Shit, jag är ju inte rolig. Det låter ju inte bra när jag sjunger. Fan.

Idag kom det första tvivlet. 80% av biljetterna är sålda, det är tio dagar till premiär och jag börjar nu tvivla på mig själv och min insats. Jag är nervös och orolig. Revyn ÄR jättebra. Alla nummer och de andra i ensemblen är helt fantastiska. Men jag.

Jag är rädd för att jag inte räcker till. Jag är rädd för att publiken inte ska tycka att jag räcker till. Att jag inte är tillräckligt bra. Att jag inte är rolig nog. Jag behöver bekräftelse, det är ju den jag lever på. Tänk om jag inte får den? Ge mig en mikrofon och ett band så lovar jag att jag kan ge en show - Men att vara rolig? Kan jag vara en revyartist? Det är nytt, spännande, men just nu skrämmande.

 

Och så tog genrepet och torsdagen slut och julavslutningen anlände. Konserten innehöll dansnummer, klassisk musik (Bach) på piano, marimba, julmusik, Kent, Paramore, akustiska gitarrnummer och själv stod jag för Taylor Swift, tillsammans med mina galet duktiga kompmusiker. Låten var Sparks Fly. Båda konserterna gick så himla bra, för alla!

 

Jag minns inte när jag senast var så nervös, eller hade så mycket känslor. Vid sådana här tillfällen blir jag otroligt nervös, hyperaktiv, fnittrig, illamående och glad. Känslorna stormar i mig och jag kan inte dölja det! Många som blir nervösa blir istället tysta och tillbakadragna, jag blir tvärtom. Jag kan inte stå still eller sluta prata och pendlar mellan "JAG ÄR SÅ JÄVLA GLAD" och "JAG MÅSTE SPY". Otroligt påfrestande för min omgivning, haha.

 

Adrenalinkicken jag får av sådana här uppträdanden kan inte jämföras med något annat.Jag är helt slutkörd efteråt.

Igår blev en dag då jag stängde ute mig från allt. Var hemma från skolan, revyrepet och befann mig i ett vågrätt läge i soffan hela dagen, för magkatarrens skull. Vila sägs vara den bästa medicinen, ska fortsätta ta det lugnt och se vad som händer.

 

Idag var jag tillbaka både i skolan och på revyn, med rep på båda ställena. Blev en hel del klädprovningar också på det senare, besök av en journalist som fotade oss i action, samt någon slags... Dubbelfotografering? Hmm! Mer än så säger jag inte :) Den som ser revyn får se!

 

 

Imorgon är min lediga dag, som aldrig blir särskilt ledig ändå... Heh. Sovmorgon blir det iallafall! Mycket i kalendern, som alltid innan jul.

 

Ps, 19 dagar till premiären av Jisses Amalia!

13 december igår. Första året jag inte går ett luciatåg sedan... Någonsin? Herregud. Det är tråkigt! Jag älskar att gå luciatåg!

 

Igår var det luciatåg på skolan, det stod musikettorna för. Jag var avundsjuk, men mysigt var det ändå! Så duktiga ettor vi har.

För att fortsätta dagen i lucias tecken träffade jag på kvällen mitt gamla luciagäng! För två decembrar sedan blev jag uttagen till Lions luciagrupp i Hässleholm med 8 andra tjejer, vi tokrepade och gick sedan tokmånga luciatåg under några få dagar kring lucia. Vi fick träffa Robin Stjernberg, åka mellan lokalerna i vår lilla turnébuss, vara med i en massa tidningsartiklar, åka genom Hässleholm i hästdroskor och vinka på alla människor som riktiga drottningar och vid kröningen fick vi fantastiskt fina smycken. Vid varje ställe vi sjöng på fick vi även gåvor...! Åh, det var en så otroligt rolig tid, bland det mest fantastiska jag upplevt.

Vi blev väldigt sammansvetsade och har hållit kontakten sedan dess, men nu är det längesen vi träffades. Det fixade vi igårkväll! Vi pratade på som bara tjejer kan om allt mellan himmel och jord, och kollade på alla de bilder som fanns på cd-skivan vi fick på slutet. Många minnen drogs upp tillsammans med mycket skratt! Tänka sig hur mycket glädje luciatiden kan sprida! Inte anade vi när vi gick på audition för två år sedan att det skulle vara så mycket mer än en musikalisk upplevelse..

Första december igår. Som jag har längtat! Det kommer hända mycket i december (utöver från julen... eh), främst fokus på revyn. Mycket rep, på helger och en del under vardagar. Att repetera under de tillfällen man är där räcker dock inte - Det krävs mycket repetition på egen hand, något många utomstånde lätt glömmer bort! Det är otroligt tidskrävande.

Skolan kräver mycket, som alltid innan jul. Inte minst i musikväg, nästa vecka är det terminsuppspel i instrument. Vid terminsuppspelen spelar man upp en låt man förberett, samt att man ska spela a vista: En låt ställs fram och man ska spela direkt från pappret. Sjukt nervöst.

En BMTH-konsert väntar ju även, som sagt. På fredag ska jag grotta ner mig i skolans studio och spela in musik. Det blir SMLFMB-rep. Och ännu, ännu mer revyrep! Jullovet kommer att ägnas åt dagliga repetitioner. Det är ju premiär om drygt en månad, herregud... Jag börjar bli stressad. Och nervös. Det finns ingen återvändo nu! Jag ska hålla er underrättade.

Ja vilken kväll. Igår gjorde vi den bästa, mest känslosamma, roligaste, och så även sista föreställningen av Annie. Följt av en fantastisk avslutningsmiddag med alla inblandade. Hela släkten var på föreställningen (därmed var jag den som fick mest blommor av alla! Hah!) och under hela dagen kände jag en sådan stolthet. När jag stod på scenen var jag stolt. Över mig själv, min insats, alla andra inblandade, hela musikalen. Fan, den var så jävla bra! Vi har tar mig tusan satt upp en jävligt bra musikal denna höst.

Efter föreställningen, när många grät, var jag bara glad. Av stolthet. Visst, det är tråkigt att det är över, men jag är färdig med detta projektet. Jag är stolt och nöjd. Sjukt nöjd. Tillfredställd. Lycklig. Färdig. Nu väntar en massa annat roligt och jag kan gå vidare. Jag har nog inte känt så efter att en produktion har avslutats tidigare. Hm, får finurla på varför. Under tiden beger jag mig till Älmhult för revyrep!

Senast jag var på konsert var för ca en månad sen, i Berlin. Då var det indie-bandet Half Moon Run jag såg, som var helt fantastiska! Det är fortfarande ett relativt litet band som börjat få ett rejält uppsving, ni som gillar Mumford & Sons och liknande musik kommer älska dem.

 

 

Hur som helst, jag älskar konserter. Ända sedan min första riktiga konsert för nästan exakt tre år sedan (Lady Gaga) är jag frälst. Det är befriande och euforiskt. Att stå i publiken, omgiven av dyrkande fans, beundrandes ett fantastiskt band och svettas, hoppa, dansa, sjunga och ropa är den näst bästa känslan i världen! Etta kommer ju att faktiskt själv vara på scen.

 

Därför ska det bli grymt kul att om 1.5 vecka bege mig till Malmö för att se bandet Bring Me The Horizon (med lika grymma Pierce The Veil som förband)! Jag har velat se dem sen jag var 15 år och var hopplöst förälskad i deras sångare, men på den tiden kände jag ingen som ville gå med mig. Haha. Men nu! Nu minsann. Bring Me The Horizon, 4 december. Come at me.

 

 

 

Med de orden välkomnar jag den sista föreställningen av Annie, följt av en avslutningsmiddag med hela, enorma gänget. There will be tears.

Vi musikelever på skolan har precis haft besök av några musikelever från Skurups folkhögskola. Jag tar ju studenten i vår, så det är absolut relevant för mig. Jag har funderat mycket på att läsa något musikrelaterat på folkhögskola direkt efter gymnasiet, men det finns mycket jag vill göra då. Flytta till London, vara Au Pair i Storbritannien alt USA, plugga på högskola, plugga engelska en termin i Brighton, eller folkhögskola. Om jag bestämmer mig för folkhögskola tillkommer det en massa andra alternativ där med - Vilken inriktning? Musikproduktion? Komposition? Sång? Rock?

 

På ett sätt vore folkhögskola en bra mjukstart, en tanke som både lugnar mig och gör mig uttråkad. Folkhögskolor har även en tendens att ligga i småbyar, vilket ni kanske förstår avskräcker mig, med tanke på mina andra alternativ. Jag vill till städer. För jag ska väl flytta efter studenten? Eller?

Något annat som både glädjer och skrämmer mig är den "flummiga" atmosfär som folkhögskolor är kända för. Å ena sidan är jag en estetisk, konstnärlig själ som gärna omringar mig med flummiga människor, men å andra sidan är jag en teoretisk människa som mer än gärna studerar. Mycket och länge. Ämnen som statistik, miljö, forskning och hållbar utveckling intresserar mig. Jag kräver stimulans i form av teoretisk, icke-musikrelaterad kunskap, och är rädd att folkhögskolor inte kan ge mig det... Kanske är jag fördomsfull.

 

Nu börjar jag glida in på ett annat ämne som jag tänkt skriva mer om senare: Den konstnärliga, musikern kontra den teoretiska pluggisen i mig, och hur det skapar problem när jag nu ska välja min framtid. Jag vill ju jobba med musik, men även utbilda mig inom något helt annat. Imorgon ska jag till Lunds Universitets mässa, får se om jag blir lite klokare på min framtid efter det!

 

 

Fredag! Ikväll väntar föreställning, imorgon väntar två och ytterligare en på söndag, men! Efter söndagens föreställning beger jag mig genast till tåget, för att åka till Berlin med min bästa vän över höstlovet! Där stannar vi tills jag måste hem igen för nästa föreställning, så någon vila på det här lovet blir det minsann inte. Ska bli så roligt.

 

Den här veckan har jag varit i Älmhult för att läsa igenom manus och kolla ut tonarter till de låtar som ska sjungas i revyn. 2.5 månad kvar till premiär! Jag har även varit i Kristianstad för att öva låtar och lite scener med SMLFMB-gänget. När jag inte gjort det eller haft lektioner, så har jag pluggat varje vaken sekund. Det är svårt att hålla allt som behövs göras strukturerat. Även om min kalender är min bästa vän så är det svårt och jobbigat att varje dag hålla koll på vad som kan göras när. Det är ett pussel! Varje lediga stund får utnyttjas.