För första gången sjöng jag på en begravning idag. Jag vill absolut inte göra sådana annars, men då jag inte hade någon connection med den avlidna eller familjen kändes det okej.

 

Det var otroligt jobbigt att genomföra. Kantorn sa efteråt att om jag klarar att göra en sådan här spelning, så klarar jag alla, för värre än såhär blir det inte. Och det stämmer nog! Jag hade gråten i halsen och ville flera gånger därifrån, men jag vet att det uppskattades, och jag är trots allt glad att jag gjorde det.

 

När man sitter i kyrkan innan, förbereder sig, och när man väl sjunger, så måste man gå in i en bubbla. Man får tänka att det är en spelning, precis som alla andra. Man måste vara professionell. Att vara proffsig är att alltid prestera på topp - Att trotsa känslor. Det är strunt samma om man är arg, ledsen, trött. Det är bara att bita ihop och göra det, musiker som vid behov inte kan bortse från sitt privatliv gör mig arg. Jag vill inte alltid göra en spelning. En spelning är inte alltid kul. En spelning är ett arbete.

Avslutar med det bästa jag vet just nu. Nytt material från världens mest fantastiska konstnär.